Mina böcker
Rock’n’Roll Valsen - en fiktiv berättelse som är inspirerad av en verklig händelse
- Nina en framgångsrik designer. Han rocksångare, vad kunde gå fel?
Roffes utstrålning var förtrollande. Hade mannen i Ninas liv äntligen korsat hennes väg? Den enorma handlingskraft han visade var något hon alltid letat efter i en partner. Redan första veckan hjälpte han Nina med problem som uppstod i hennes företag. Nina blev omgående tacksam mot ödet, filmen Häxorna i Eastwick samt Jesus. Roffe överöste ständigt sin kärlek till henne. Var det för bra för att sant?
Med lögner, dupering och gaslighting fastnade Nina snart i ett kladdigt och segt tillstånd, som blev allt svårare att förstå. Hon började tvivla på sitt förstånd, hade hon blivit galen? Hon vittrade sakta sönder av svartsjuka och misstänksamhet. Eller fanns det något i förhållandet som var skevt, som hon inte kunde se klart
Textutdrag från boken!
Hand i hand gick vi mot tunnelbanan. Jag upprepade i tysthet mina löften och tog några skutt över asfalten. ”Den här festen kommer inte bli som tidigare, jag lovar.” Mantrat som vid det här laget var så uttjatat verkade med ens vara nytt och med en fräschare innebörd. Roffe lugnade mig med omtanke. ”Det är ingen fara, tänk bara på att din motståndskraft är kraftigt nedsatt. Håll ordning på vad du dricker, så ska det nog gå bra.” Han tryckte min hand som bevis på att jag hade hans fulla stöd.
Med Roffes stärkande ord i öronen växte min styrka när jag gick runt och hälsade på alla gästerna. Vi fick vår placering vid ett av de uppdukade långborden. Jag upptäckte Ronnys bror i vimlet. Han hade videofilmat mode och musikkvällen tidigare under året. En film jag ännu varken fått se eller mottagit. Däremot en saftig faktura. Vid flertal tillfällen hade jag påpekat misstaget till Roffe, som i sin tur lovade att ordna upp den detaljen. Det var ju ändå han som förmedlat kontakten. Inget hade ändå skett med fakturan. Men en påminnelse om skulden hade kommit fler än en gång. En fordran som borde ha reglerats med en kreditnota. Jag tog därför tillfället och gick fram och presenterade mig och samtidigt påpeka misstaget som skett. Varpå Ronnys bror visade ett förbryllat uttryck och bad om ursäkt, samt att jag skulle riva fakturan.
Roffe gick runt som barn i huset och verkade bekant med de flesta på festen. Trots att övervägande gäster hade familjeanknytning. Roffe försvann mot toaletten och dröjde med att återvända till bordet. Min oro kom förrädiskt smygande. Jag reste mig och gick mot tamburen. Där hittade jag Roffe i ett yvigt samtal med kvinnor, ingifta med Ronnys kusiner. Deras män var på väg att lämna festen med deras barn som alla var under året, kvällen började bli sen. Jag ställde mig jämte, men blev inte insläppt i gemenskapen. Kroppsspråket från den intima ringen
förstärkte min osynlighet. Roffes rygg mot mig. Varför hände detta gång på gång? När jag förde det på tal när vi hade våra enskilda samtal hemma, förstod han inte vad jag talade om. Påstod att det bara var inbillning från min sida. Frustrerad, med insikten att det var lönlöst att ens försöka, gick jag tillbaka och satte mig vid bordet. Drack av vinet och försökte samla kraft för att hitta min självbehärskning. Men utanförskapet hade redan forcerat in och greppat taget om mig. Spärren jag bestämt mig för innan festen försvann lika snabbt som vinet rann ner i min strupe. Skuldkänslorna växte, samtidigt trängde den logiska tanken fram, om än bara en aning, var det verkligen fel på mig? Missförstod jag hans beteende så totalt.
Roffe återvände till bordet. Uttrycket i hans ansikte skrämde mig rejält. Hans låga skratt framkallade rysningar, jag huttrade till. ”Vilka tuffa tjejer, skicka hem sina gubbar med barnen, och själva ska de ut på krogen. Det är min stil. De frågade om jag inte skulle hänga med.” Roffes ögon for över golvytan där några par dansade till en sakta ballad. Jag vände mig mot honom, och insåg att jag åter satt fast i fällan. ”Föreslog de verkligen det?” ”Visst!” svarade han nonchalant. ”Det har jag svårt att tro. Du och jag kom hit tillsammans, hur tänkte de då, var hade de tänkt att du skulle dumpa mig någonstans?” ”Herregud, de går ut och roar sig utan sina män, skulle det vara konstigt om andra gjorde samma sak? Det är väl upp till var och en, och folk kan väl inte veta hur vårt förhållande är.”
Förvirringen infann sig direkt och blockerade min tankeverksamhet totalt. ”Hur menar du nu?” ”Menar, vadå menar, de känner till att jag är nyskild och att jag arbetar ihop med dig på något plan. Det har säkert Ronny upplyst dem om, så vi kan lika gärna vara kompisar som går på fest tillsammans. Fattar du?” Jag uppfattade allt för väl det obekväma som Roffes kropp utstrålade. ”Menar du att du inte talar om för folk att vi lever och bor ihop? Du förnekar mig alltså.” Mina tänder gnisslade. ”Herre min Gud, jag säger det igen, det är väl inte det första man upplyser folk om. Vi är på fest! Om de nu frågade om jag ville hänga med på krogen behöver väl inte vi bli osams för en sådan bagatell.
Jag har inte sagt ja, har heller inte en tanke på att följa med. Är du nöjd?” han vände ryggen till och spanade åter ut över lokalen. Jag var långt ifrån nöjd.´”Varför tackade du inte nej på en gång, sa som det var, jag kom tillsammans med min sambo och tänker gå hem med henne när festen är slut. För mig skulle det vara naturligt att svara.” Han vred sig om på stolen och böjde sig mot mig, hans ansikte var helt nära mitt. ”Jag är inte som du, kom ihåg det. Varför ska man demonstrera för folk vem man lever med. Är man på fest ska man väl umgås med andra, annars kan man lika gärna sitta hemma, ifall man måste vara klistrad intill den man bor med.”
Jag suckade högt och tog en klunk vin innan jag svarade. ”Du vet vad jag menar. Hur många gånger måste vi traggla denna visa. En aning respekt och uppmärksamhet skadar inte. Du behandlar mig som luft, och det sårar mig. Bryr du dig över huvud taget?” nu var det Roffes tur att leverera en ljudlig suck. ”Börja inte nu igen, jag står inte ut. Nu går jag. Jag vill umgås med folk man kan prata med.” Han reste sig och gick med snabba steg över golvet och lämnade rummet. Jag blev medveten om att jag åter fastnat i rävsaxen. Drack snabbt ur vinglaset, fyllde på med nytt. Paniken spred sig och var nära att spränga mitt huvud i tusen bitar. Tittade mig oroligt omkring. Alla verkade vara upptagna med att vara inneslutna i sin privata sfär. Ingen lade märke till mitt desperata tillstånd. Jag reste mig, gick mot utgången, ville se var Roffe tagit vägen. Han stod i ett angränsande rum tillsammans med en grupp människor, och när jag passerade, gav han mig en kylig ironisk grimas.
Inne på toaletten försökte jag mig på att ge mig själv mental träning, använde spegeln som min samtalspartner, ville hämta kraft, jag skulle göra ett nytt försök och ansluta mig till gruppen. Jag återvände och ställde mig intill dem. Men släpptes inte in i deras cirkel. Ronny höll ett mindre föredrag om Roffes lyckade framgångar sedan han kommit till Stockholm.
Superlativen sprutade ur munnen på honom. Roffe gjorde svaga försök till en bagatellisering av det hela, men avslöjade sig när man såg hur uppmärksamheten påverkade honom. Det kröp i hela kroppen på mig. Utan min hjälp, främst ekonomiskt hade han inte kunnat genomdriva de projekt han höll på med. Visst, han var arbetsam, men i den stunden undrade jag vart ”teamet” tagit vägen, som han alltid upprepade i våra diskussioner. Teamet som bestod av oss två. Jag var där men i den stunden helt osynlig. När Ronny tog en paus i sitt framförande för att ta ett nödvändigt andetag, hämtade jag kraft och fyllde snabbt på hans sista mening. ”Utan hjälp utifrån hade han inte klarat att göra allt detta. Jobba kan man göra, och det gör Roffe, sliter från morgon till kväll, men det ska ge ekonomiskt resultat också, men det har det knappast gjort hitintills.”
Jag märkte hur Roffes ansikte drog ihop sig och huden färgades till en mörkare nyans. Ändå var det ingen som verkade ta någon notis om mitt inhopp i samtalet. Ronny fortsatte prata om alla spelningar som var på gång och antydde inte med en rörelse att han hört min kommentar. Ångesten växte i mig och blev värre för varje sekund. Jag ville bort därifrån. Komma hem och glömma alla tvivel. Denna eviga kamp inom mig som gav upphov till så mycket skuldkänslor. Kunde det verkligen enbart bero på giftstruman? Jag hämtade min kappa, snabbt försvann jag ut på gatan och började promenera mot det håll jag visste ledde till en större väg. Natten var ljummen och ljuset över sommarhimmelen var magisk. Nattens dofter blandades med mina tårar som oupphörligen rann nedför mina kinder. En ledig taxi kom körande och jag lät mig föras hem till tryggheten. Just då struntade jag blankt i var Roffe skulle ta vägen.
Telefonsignalen skrällde. Huvudet värkte och jag hade svårt att öppna mina gråtsvullna ögon. Jag satte luren till örat. Kisade mellan gardinerna och kunde konstatera att solen sken lika oförskämt mycket även denna dag. Maggans röst lät uppriven. ”Vad hände igår kväll egentligen? Roffe ringde och var alldeles förstörd. Stack du bara iväg från festen utan och säga till? Han hade varken nycklar eller pengar att ta sig någonstans. Jag blev tvungen att lösa ut honom från taxin, och han har sovit här i natt. Han grät. Fattar du vad du ställer till med? Han var så ledsen och förstörd, han grät helt hejdlöst, fattar du vad det betyder?” Jag orkade inte svara på anklagelserna hon bombarderade mig med, jag frågade. ”Är Roffe kvar?” ” Ja, han sitter här. Vill du prata med honom?” Jag försökte tänka. Men vad skulle det tjäna till, skulle det hjälpa över huvud taget? ”Nej, det är bättre om han kommer hit så kan vi prata här hemma.” Men vi talade inte med varandra om vad som hade hänt. Jag klämde fram en tam ursäkt och upprepade ett flertal gånger hur jag ångrade mitt uppförande. Roffe kramade mig och godtog därmed ursäkten. Min kropp var helt urpumpad. Vad skulle jag egentligen tro om hans påstådda förtvivlan och gråt. Orkade inte tänka på det just i den stunden. Den infekterade stämningen trycktes undan och gavs bara utrymme till en total trötthet.